Press

Camp Cosmic Stockholm

[...] Camp Cosmic is a friendship group-founded non-profit cosmic disco festival in the extravagant Swedish woods. There is only one place for breakfast: high up a mountain for the purest morning light, and one place for both lunch and dinner, where the most delicious haloumi and eggplant wraps are freshly made for the festival-goers delicate tastebuds. The 'main stage' ignites after midnight, where you will witness most of the attendees dancing amongst smiles and freaky disco dance styles.

Disco connoisseurs and fans alike united to dance to the most obscure and underground disco, Eurodisco, old school Italo-disco, space disco, nu-Italo/nu disco tunes spinned by the world's best disco DJs.
continues here >> http://mrwolfmagazine.com/camp-cosmic-stockholm/
by Isabella Moore



Rapport från kosmos

by Simon Eliasson
Under två dagar i en skog utanför Gnesta anordnades Sveriges första festival för kosmisk disko med discjockeys från nästan hela världen. Under mitt alias Sergio Rizzolo var jag själv där och spelade i sällskap av en liten skara Malmö-bor. Det här är min rapport från Camp Cosmic.

"This is not a festival, it's a DJ convention". Citatet, som jag inte riktigt minns vem det var som sa, yttrades sent på natten inne i den ring av dansare som omslöt den rökfyllda pelare vars kärna bestod av en spegelkula och agerade som mittpunkt för den scen som beläget uppe på en skogstäckt bergstopp gick under namnet Camp Cosmic.

Vad som föranledde uttalandet, och som jag direkt efteråt förstod då jag såg mig omkring, var att nästintill alla i denna skara dansare bestod av de discjockeys som hade kommit från väldens alla hörn för att spela i just denna skogsdunge. Insmorda i i en kompott av Djungelolja och MyggA såg vi oss omkring och fann i varje riktning bekanta ansikten med samma hängivna uppmärksamhet till musiken som spelades. Där fanns Carlo Simula från Sovicille, Italien, med ett stort leende under sin perfekta mustasch; den något anonyme och distingerade Jussi Kantonen från Finland (som tillsammans med Carlo driver bloggen overfitting disco); de överlyckliga danskarna Thomas & Nikolaj (som spelade tillsammans under sina alias Vomatron & Nixxon); det belgiska paret och DJ-duon Rob 'n' Zoopsie (som också gör musik under namnet The Revolving Eyes); britten Mystic Rock (vars riktiga namn var något av ett mysterium); och inte minst Albion Venables och Karolina ("the hardest working woman in disco") Brobäck, Camp Cosmics ständigt närvarande arrangörer. Ljudsystemet som bestod av två kraftiga pelare hade lånats ut av Michael Eklöf, en av Sveriges första "brytrejvare" som numer arrangerar vad han kallar "vuxendisco" där han spelar Chic-klassiker för 50-plussare.

Under de två dagar som Camp Cosmic utspelade sig infann sig - efter att en inledande besvikelse över uteblivna besökarantal hade lagt sig och diverse tekniska problem uppklarats - snabbt en gemenskap och euforisk upprymdhet i att få vara en del av något speciellt.
Den neon-upplysta dörr som stod placerad allena mitt i backen upp till scenen fungerade som en portal till en annan dimension, en dimension som fylldes av en ändlös ström med de mest märkligaste diskoproduktionerna som någonsin gjorts. Gnistrande vocoder-röster pratade om robotar från andra sidan universum medan bongo-trummor galopperade längs med arpeggio-synthar tillsammans med stereo-mixade vindpustar.

Jonas Asp, som åkt upp med en skara andra från Malmö och under fredagen rivit av ett episkt house-set på Bondhällafestivalens andra scen, var eld och lågor över Carlo Simulas uptempo-set med sliskigt glättiga stråkar och undrade förbryllat vem denne italienare var och varför ingen bokat honom till Malmö än.

Bredvid oss dansade Cecilia Flink, som förutom att ha inlett med ett ambient-doftande set tidigare på förmiddan också tagit med sig två av Klubb Kristallens projektorer som nu lyste upp en vit planet av tyg uppe i trädkronan bakom DJ-båset. Också hon var extatisk, och upprepade hela tiden att "fan, det här skulle resten av gänget vart med om. De hade älskat detta".

Det slår mig då att det närmaste jag kommit denna upplevelse tidigare har varit just på Klubb Kristallens arrangemang i Malmö, där man bland papier maché-svampar och trollsländor kan känna sig helt bekväm i att dansa på ett halvtomt dansgolv med folk man aldrig träffat förut bara för att det är så bra stämning. Den enda skillnaden är utgångspunkten, då Kristallen oftast spelar musik som ska passa dekorationerna har Camp Cosmics arrangörer försökt skapa dekorationer som passar musiken.

Jag vänder mig till Cecilia, som innan festivalen förhört sig om vad det här med kosmisk disko går ut på, och frågar: "visst förstår du nu att Kristallen alltid har varit en kosmisk klubb?" Hon instämmer.

[originally published in HNGR]